Sorg
Hur bemöter man sorg?
När det drabbar en själv så är det nästan lättare, missförstå mig rätt. Jag vill inte drabbas av nånting hemskt och behöva känna sorg, men alla råkar ut för det och alla hanterar det olika. Och om det drabbar mig, så drabbar det mig, drabbar det en vän och man får se den personen ledsen, nere och må dåligt. Det är nästan värre.
Om man har en bekant, eller en nära vän som drabbas, vad säger man?
- Hur är det?
Om nån i ens närhet har dött så kan man ju bara föreställa sig hur jävligt det känns. Man vill säga och visa att man finns där, att man lyssnar, att man finns där om han/hon behöver prata. Sen när man säger det, så känns det så fjuttigt, inte ens i närheten av tillräckligt, eller ens i närheten av det man vill få fram.
Vet inte om man är rädd för att röra upp känslorna mer för den personen eller vad det handlar om. Man kanske inte vill dra upp det som hänt, av rädsla för att göra personen ledsen igen.
Vet att min kusin sa, efter att hennes son gick bort:
- Var inte rädda för att prata om vårat barn, ni påminner oss inte om våran sorg, den finns med oss hela tiden.
Och det är nog jävligt sant. Det blir säkert inte lättare eller mindre sorgligt med tiden, men man lär sig väl att leva med det och det blir nog en del av ens liv till slut.
När det drabbar en själv så är det nästan lättare, missförstå mig rätt. Jag vill inte drabbas av nånting hemskt och behöva känna sorg, men alla råkar ut för det och alla hanterar det olika. Och om det drabbar mig, så drabbar det mig, drabbar det en vän och man får se den personen ledsen, nere och må dåligt. Det är nästan värre.
Om man har en bekant, eller en nära vän som drabbas, vad säger man?
- Hur är det?
Om nån i ens närhet har dött så kan man ju bara föreställa sig hur jävligt det känns. Man vill säga och visa att man finns där, att man lyssnar, att man finns där om han/hon behöver prata. Sen när man säger det, så känns det så fjuttigt, inte ens i närheten av tillräckligt, eller ens i närheten av det man vill få fram.
Vet inte om man är rädd för att röra upp känslorna mer för den personen eller vad det handlar om. Man kanske inte vill dra upp det som hänt, av rädsla för att göra personen ledsen igen.
Vet att min kusin sa, efter att hennes son gick bort:
- Var inte rädda för att prata om vårat barn, ni påminner oss inte om våran sorg, den finns med oss hela tiden.
Och det är nog jävligt sant. Det blir säkert inte lättare eller mindre sorgligt med tiden, men man lär sig väl att leva med det och det blir nog en del av ens liv till slut.
Kommentarer
Trackback
