En våg av saknad
Idag fick jag en kommentar på ett foto på facebook. Det resulterade i att jag satt och bläddrade igenom hela det albumet själv och en våg av saknad sköljde över mig. Albumet var av vår gamla hund Baloo. Det känns fortfarande inte verkligt att han är borta. Trots att vi tog bort honom sommaren 2008. Nästan som att man tror att han fortfarande är vid liv och ska komma springande runt husknuten när man är och hälsar på hos mamma.
Sen ser man så mycket av honom i Papi nu, hans son. Små saker han gör, små minspel som Baloo brukade göra. Hur han kisade med ögonen när han tittade på en. Hur han med sin kroppshållning nästan bad om ursäkt för att han fanns till, när han smög fram till en sakta och man hälsade glatt på honom och fick glada svansviftningar till svar. Vet inte om Papi alltid har varit så lik Baloo, eller om det är att man ser så mycket mer av det nu när han är borta.
Saknar honom enormt gör jag iaf och det är fortfarande med gråten i halsen som jag skriver om honom, eller tittar på bilder av honom. Han var världens finaste hund, en på miljonen och jag kommer förmodligen aldrig få en till som är i närheten av honom.
